Svett! lalala – all day long

Idag är en sådan där dag. Då det rinner svett ur ena (vänster alltid) armhålan. Till synes helt utan anledning.
Min mamma opererade bort svettkörtlar en gång i tiden. Uh! Hon hade fruktansvärda smärtor efter det och gick runt som en fågelskrämma i flera veckor. Inte slutade hon svettas för det heller. Det var nog snarare en psykisk än fysisk åkomma, precis som för mig. Jag sitter och fryser. Ändå rinner det svett nerför armhålan. Skumt som fan.

Vek

Hade lite skön träningsvärk i magen och ryggen igår. Jag kunde bara inte komma på vilka fysiska aktiviteter som låg bakom. Sedan slog det mig, jag dammsög ju bilen i förrgår! Herregud. Från lovande tennisspelare i tonåren till den här sorgliga kontorsråttan som knappt orkar dammsuga sin egen bil. Det går snabbt utför.

I lurarna just nu (nr.16)

Tänk att ett lätt exotiskt handikapp, lite distad mummelsång och några majackord kan vara så effektfullt.
Nu har jag snart fyllt höstens behov av Pitchford-musik och planerar att återvända till jazzen igen.

Ladda hem från eMusic

 

Slooow motion

När jag är stressad ser jag bara det vi kallar samhället som en tung sörja av problem och hinder som man ska övervinna från det att man går ut genom dörren på morgonen tills dess att man kliver in genom densamma nio timmar senare. Människor som fipplar med sina rikskuponger i matkön (“är den här fortfarande giltig? Den här då?”), folk som behöver 5 minuter för att få ut en hundring från bankomaten, snubbar som kör bil vårdslöst och fuckar upp rytmen för resten av trafiken, servicetanter som är sura i största allmänhet, kunder med avslutningsångest i telefon. Åh, vad irriterande allt är när resten av samhället inte synkar med ens egen önskan om lite lite smidighet i tillvaron.

Jag får ständiga bekräftelser på att jag lever lite snabbare än precis alla andra. När jag parkerar i ett parkeringshus står det ALLTID samma bilar runt om när jag kör därifrån. Går jag in på en restaurang sitter i regel samma människor kvar när jag går därifrån. Osunt tempo, säger du. Fel på alla andra, säger jag. Jag är bara lite före min tid. Vänta bara tills dagens multitaskande kids blir vuxna. Då jävlar blir det fart.

I lurarna just nu (nr. 15)

Äntligen 75 nya poletter på eMusic! Använde de första 17 av dem för en (ganska) ny och spretig samlingsskiva med afrikansk pop/funk/blues/jazz/roch/singer-songwriter. Africa Express är ett stort kollektiv/projekt som kan liknas lite vid en afrikansk motsvarighet till Buena Vista Social Club. Elvis Costello, Damon Albarn, Billy Bragg, Amadou & Mariam och Paul Weller är bara några av de 50-tal namnkunniga musiker som är med i projektet som går ut på att få den afrikanska musiken att nå ut till resten av världen.

Ladda hem från eMusic

Das webbüro

Mycket fokus på den nya verksamheten just nu. Jag försöker att inte bli allt för självupptagen, för både mina närmaste men också min egen skull. Men det är inte lätt när att-göra-listan knappast blir kortare. Vi har inte ens spikat namnet för vårt nya företag ännu. Sedan är det logo, sajt, mallar för avtal och offerter, styra upp möten, planera in jobb, sälja, sälja, sälja, köpa in utrustning, visitkort, marknadsföringsmaterial, hantera relationer – med kunder – med partners – med gamla arbetsgivaren. Knivig balansgång det där.

Det som är fascinerande är hur min hjärna verkar ha haft en handlingsplan för hela det här projektet lagrat i sitt undermedvetna sedan länge. För när jag väl tog beslutet så var det som att hjärnan började arbeta av sig själv och det var bara att hänga på. Varje kväll har ytterligare några pusselbitar fallit på plats. Och varje morgon vaknar jag med nya idéer. Är förvånad hur jävla mycket som hunnit styras upp redan. Det blir kul det här.

Madmen-febern fortsätter

Brooks Brothers rider på Mad Men-febern och har låtit kostymdesignern Jane Bryant (från tv-serien) ta fram en Brooks Brothers Mad Men Edition Suite

Till Brooks Brothers/Mad Men

Let’s hear it for AB

Tog ett stort steg idag. Sade upp mig från min trygga anställning på en webbyrå mot en inte lika trygg roll som delägare i en nystartad verksamhet. Jag har lekt med tanken ganska länge, haft mig själv som bollplank, men de senaste dagarna har allt plötsligt tagit form med en hiskelig hastighet. Och här står jag nu, utan inkomst, ett antal tusenlappar “fattigare”, med en lång att-göra-lista framför mig och undrar lite vad som hände egentligen.
Men jag vet vem jag ska skylla på om allt skiter sig. Jay Z. Hans Empire State of Mind är ju inte bara en New York-hyllning utan även en fin hyllning till entreprenörskap och företagande. Så när Alicia Keys mäktiga divaröst fyllde bilkupén i morse kändes allt plötsligt så självklart.

I lurarna just nu (nr. 14)

Recensionerna har varit förvånansvärt ljumna. Kanske beror det på de orimliga förväntningarna inför det här skivsläppet. För er som inte känner till Monsters of Folk kan de närmast beskrivas som alt-countryns motsvarighet till Traveling Wilburys eller Crosby Stills Nash & Young. En supergrupp bestående av M. Ward (en av senare års mest hyllade singer-songwriter), Conor Oberst och Mike Mogis (från Bright Eyes) och Jim James från My Morning Jacket. Själv har jag ingen närmare relation till de här musikernas andra band. Ward har jag tvångsmatats med via en arbetskollega, men aldrig riktigt förstått storheten i. Bright Eyes lyssnade jag på under en kort period för många år sedan, men tappade bort dem i samma veva som jag slutade färga håret svart. My Morning Jacket tycker jag är direkt tråkiga.

Men den här skivan gillar jag mycket. Många anser att den inledande Dear God överglänser resten av skivan. Det håller jag inte alls med om. Den låter visserligen inte som något annat på plattan med sitt moderna popbeat, men det finns andra spår som jag återkommer till oftare. Som den Gram Parsons-aktiga och oerhört välskrivna The Right Place och den snyggt akustiskt drivna balladen Ahead of The Curve som känns lite så där skönt George Harrison-vemodig.

Billy Paul

Hittade, en aning otippat, Göran Olssons dokumentär om soulsångaren Billy Paul i min lokala videobutik. Jazzsångaren som fick en dunderhit med Me and Mrs Jones och sedan skyllde valet av uppföljare, den något radikala singeln I am Black Enough For You?, för de uteblivna hitsen under resten av karriären. Olssons film är bra men jag tycker inte att han riktigt lyckas ta sig bakom artisten och fram till människan Billy Paul. Han framstår egentligen som en ganska tragisk figur som har svårt att släppa taget om det förflutna och som fortfarande identifierar sig med innehållet i sina över 40 år gamla hits, trots att alla texter skrevs av phillysoulens två hitmakare, Gamble and Huff, eller av andra artister. En sådan fantastisk sångare är värd en starkare självkänsla.

Den mest intressanta synpunkten i filmen levereras av Questlove, trummis i The Roots. Han anser att många av de bästa soulsångarna var de som kom från jazzen, medan de med en mer traditionell gospelbakgrund ofta riskerar att bli klichéer. När jag tänker efter håller jag helt med. Billy Paul, Joe Simon, Smokey Robinson och Curtis Mayfield är de soulsångare jag aldrig slutar lyssna på, medan det var åratal sedan jag orkade lyssna igenom en platta med en vilt shoutande Otis Redding eller James Brown.

Bortglömd

Blev sugen på att lyssna på de amerikanska alternativrockarna Mercury Rev:s sena genombrottsskiva Deserter’s Songs förra helgen. En av 1998 års finaste rockskivor. Såg till mitt stora förtret att den inte fanns tillgänglig på Spotify. Hittade den på eMusic men hade bara en credit kvar den här månaden. Gick in på iTunes store och övervägde under några minuter om den var värd 90 spänn. Kom fram till att den här stora utgiftsmånaden är den inte det.

Idag slog det mig plötsligt att jag glömt leta på ett ställe. I min egen skivsamling. Och där står den minsann, prydligt sorterad under M. Får nästan lite dåligt samvete. Känner hur hyllan besviket tittar ner på mig som en bortglömd gammal morfar på ett ålderdomshem: “Vi som har haft sååå många stunder tillsammans”. Ja, kanske är det dags att ta farväl en gång för alla. En storartad begravning på Blocket eller nå’t.

I lurarna just nu (nr. 13)

Recensionerna av hypade San Fransisco-bandet Girls platta lät onekligen lovande där Brian Wilson, Ramones, Brill Building och Elvis Costello droppas som referenser. Men efter tre spår inser jag snabbt att det här mest handlar om småcharmig slyngelpop med ganska mediokra låtar. Med risk för att låta som en inskränkt studiomusiker, jag kan inte ens läsa noter, men jag ägnade tillräckligt mycket tid under mina tonår att ta ut stämmor och arrangemang ur Beach Boys-låtar (jag lyssnade till och med på sista plattan i Beach Boys-boxen) för att bli direkt provocerad när det här refereras till Brian Wilson eller låtskrivarhantverket från The Brill Building. För vad Wilson och Carole King gjorde var att få ganska okonventionella melodier, harmonier och låtstrukturer att låta som treackordslåtar. Och det är lång ifrån hur Girls musik låter. Därför är Ramones den enda relevanta referensen av de ovan nämnda.

PSL gillar Lira!

Svt:s nyfiknaste musikjournalist Per Sinding-Larsen gillar naturligtvis vår musiktidning. Förra veckan uppmärksammade han Lira, med anledning av 15-årsjubileet, både på sin blogg och i ett tv-inslag. Tack för den uppmärksamheten! Ett äkta indiemagasin som Lira är ju inte riktigt van vid den publiciteten.

Läs inlägget

I lurarna just nu (nr. 12)

Äldre jazzmusikers skivkataloger är ofta enkla att följa fram till slutet av 60-talet då jazzen ganska snabbt blev mer och mer underground. De jazzmusiker som överlevde 60-talet och som fortsatte att ha aktiva karriärer de kommande decennierna (och som inte hette Davis, Shorter eller Hancock i efternamn) har ofta brokiga och svåröverskådliga skivkataloger. Men som jazznörd är det ofta här man hittar guldkornen.

Pharoah Sanders lättöverskådliga skivutgivningar sträcker sig fram till 1973 då det klassiska skivbolaget Impulse gick i graven. Därefter är det nästan ett nytt skivbolag för varje inspelning och jag gissar att de outgivna inspelningarn är lika många.

Africa från 1987 visar inte upp den mest innovativa sidan av Sanders musicerande, men samtidigt är hans feta tenorton som gjord för att leka runt i en post-bop-studsborg med fyra trygga hörn, här bestående av John Hicks (piano), Curtis Lundy (bas) och Idris Muhammed (trummor). En fin version av Naima är skivans höjdpunkt.

I lurarna just nu (nr. 11)

På den fina samlingsskivan Dengue Fever – sleepwalking through the Mekong (jag orkar inte berätta om bakgrunden till den här skivan, men det är lite som en kambodiansk motsvarighet till Buena Vista Social Club) är det särskilt en låt som jag återvänder till. Egentligen är den en bagatell. En anspråkslös ballad. Men med fin sång och ett skönt sound kan man komma långt. Låten heter Hummingbird (och har ingenting med den hurtiga 50-talsstandarden att göra). Ska jag försöka ge mig på en referensklatschig beskrivning av den så låter det lite som om Yoko Ono hade gett sig på att tolka en fransk sensuell schlagerballad.

I lurarna just nu (nr. 10)

Jag har aldrig varit något fanatiskt fan av Art Ensemble of Chicago. Jag tycker egentligen bara att 2-3 av deras skivor är obligatoriska i skivsamlingen. Däremot är deras påverkan på den moderna jazzen naturligtvis odiskutabel. Det gör dem lite till jazzens motsvarighet till Velvet Underground. Inget AEOC, förmodligen inget Vandermark 5.

En annan sak som är odiskutabel är att Lester Bowies var en av den moderna jazzens allra finaste trumpetare. Humor är en väldigt underskattad kvalitet hos en riktigt bra jazzmusiker. Och då menar jag inte att hans tolkning av The Great Pretender på något sätt skulle vara ironisk, utan hans spelstil i sig. Sentimental, komisk och genial på en och samma gång. Lite som Killinggänget, när de vill.

En dag, en dag

Igår var det stress, stress, stress. Lämna på dagis, ta hand om hund – samtidigt – jobba, jobba, jobba. Producera, åka på möte, tillbaka och producera, hunden skäller på kontorsgrannarna, telefonen ringer samtidigt, mobilen ringer samtidigt, svara på mail efter mail. Multitaska. Ett problem löses i luren, ett annat via tangentbordet. Förbereda morgondagens möten, hafsigt. Hämta på dagis tidigt, in med hunden i bilen. Bilkö. Musarm. Går igenom allt jag borde ha hunnit med men glömt bort. Dåligt samvete, för kunder och för hund. Ingen tid för promenader idag.

Vissa dagar rör sig framåt lika stötigt som en gammal handikapphiss.

Nu ska jag ta 10 minuters paus, dricka en kopp kaffe och lyssna på hela Alice Coltranes A Love Supreme

I lurarna just nu (nr. 9)

Min senaste nedladdning från eMusic. Norska trumpeterskan Gunhild Seim tillsammans med Time Jungle spelar en spröd och filmisk indiejazz, helt i Jazzografens smak. Morpho som släpptes nyligen är en skiva fylld av vackra melodier, kreativa arrangemang och fina kammarjazziga/balkaninspirerade teman.

Ciao, ciao

Låt er inte luras av “1986 ringde, de ville ha tillbaka sin grafiska profil”-skyltarna, för Café Italia vid kajen i Eriksberg är ett av Göteborgs allra bästa matkaffeer. Ta ett vanligt fetaost/skruvpasta-ställe och så tänker du dig motsatsen – då har du Cafe Italia. Glöm ihopklistrade pastasallader med skrumpna cocktailtomater, tänk istället vällagade pastagratänger med ädelost eller crabfish(!), fräscha sallader med parmaskinka, ljuvliga paninis och hjortronsyltdopade cheesecake. Minst ett besök i veckan har det blivit det senaste halvåret. Rekommenderas. Ta båten om du bor på fel sida av stan.

I lurarna just nu (nr. 8)

Chet måste ha varit en stor förebild för dem som skapade höstmodet 2009.