Jazzografen

Hittade, en aning otippat, Göran Olssons dokumentär om soulsångaren Billy Paul i min lokala videobutik. Jazzsångaren som fick en dunderhit med Me and Mrs Jones och sedan skyllde valet av uppföljare, den något radikala singeln I am Black Enough For You?, för de uteblivna hitsen under resten av karriären. Olssons film är bra men jag tycker inte att han riktigt lyckas ta sig bakom artisten och fram till människan Billy Paul. Han framstår egentligen som en ganska tragisk figur som har svårt att släppa taget om det förflutna och som fortfarande identifierar sig med innehållet i sina över 40 år gamla hits, trots att alla texter skrevs av phillysoulens två hitmakare, Gamble and Huff, eller av andra artister. En sådan fantastisk sångare är värd en starkare självkänsla.

Den mest intressanta synpunkten i filmen levereras av Questlove, trummis i The Roots. Han anser att många av de bästa soulsångarna var de som kom från jazzen, medan de med en mer traditionell gospelbakgrund ofta riskerar att bli klichéer. När jag tänker efter håller jag helt med. Billy Paul, Joe Simon, Smokey Robinson och Curtis Mayfield är de soulsångare jag aldrig slutar lyssna på, medan det var åratal sedan jag orkade lyssna igenom en platta med en vilt shoutande Otis Redding eller James Brown.