Jazzografen

Recensionerna har varit förvånansvärt ljumna. Kanske beror det på de orimliga förväntningarna inför det här skivsläppet. För er som inte känner till Monsters of Folk kan de närmast beskrivas som alt-countryns motsvarighet till Traveling Wilburys eller Crosby Stills Nash & Young. En supergrupp bestående av M. Ward (en av senare års mest hyllade singer-songwriter), Conor Oberst och Mike Mogis (från Bright Eyes) och Jim James från My Morning Jacket. Själv har jag ingen närmare relation till de här musikernas andra band. Ward har jag tvångsmatats med via en arbetskollega, men aldrig riktigt förstått storheten i. Bright Eyes lyssnade jag på under en kort period för många år sedan, men tappade bort dem i samma veva som jag slutade färga håret svart. My Morning Jacket tycker jag är direkt tråkiga.

Men den här skivan gillar jag mycket. Många anser att den inledande Dear God överglänser resten av skivan. Det håller jag inte alls med om. Den låter visserligen inte som något annat på plattan med sitt moderna popbeat, men det finns andra spår som jag återkommer till oftare. Som den Gram Parsons-aktiga och oerhört välskrivna The Right Place och den snyggt akustiskt drivna balladen Ahead of The Curve som känns lite så där skönt George Harrison-vemodig.