Jazzografen

När jag är stressad ser jag bara det vi kallar samhället som en tung sörja av problem och hinder som man ska övervinna från det att man går ut genom dörren på morgonen tills dess att man kliver in genom densamma nio timmar senare. Människor som fipplar med sina rikskuponger i matkön (“är den här fortfarande giltig? Den här då?”), folk som behöver 5 minuter för att få ut en hundring från bankomaten, snubbar som kör bil vårdslöst och fuckar upp rytmen för resten av trafiken, servicetanter som är sura i största allmänhet, kunder med avslutningsångest i telefon. Åh, vad irriterande allt är när resten av samhället inte synkar med ens egen önskan om lite lite smidighet i tillvaron.

Jag får ständiga bekräftelser på att jag lever lite snabbare än precis alla andra. När jag parkerar i ett parkeringshus står det ALLTID samma bilar runt om när jag kör därifrån. Går jag in på en restaurang sitter i regel samma människor kvar när jag går därifrån. Osunt tempo, säger du. Fel på alla andra, säger jag. Jag är bara lite före min tid. Vänta bara tills dagens multitaskande kids blir vuxna. Då jävlar blir det fart.