Tänk att ett lätt exotiskt handikapp, lite distad mummelsång och några majackord kan vara så effektfullt.
Nu har jag snart fyllt höstens behov av Pitchford-musik och planerar att återvända till jazzen igen.

Ladda hem från eMusic

När jag är stressad ser jag bara det vi kallar samhället som en tung sörja av problem och hinder som man ska övervinna från det att man går ut genom dörren på morgonen tills dess att man kliver in genom densamma nio timmar senare. Människor som fipplar med sina rikskuponger i matkön (”är den här fortfarande giltig? Den här då?”), folk som behöver 5 minuter för att få ut en hundring från bankomaten, snubbar som kör bil vårdslöst och fuckar upp rytmen för resten av trafiken, servicetanter som är sura i största allmänhet, kunder med avslutningsångest i telefon. Åh, vad irriterande allt är när resten av samhället inte synkar med ens egen önskan om lite lite smidighet i tillvaron.

Jag får ständiga bekräftelser på att jag lever lite snabbare än precis alla andra. När jag parkerar i ett parkeringshus står det ALLTID samma bilar runt om när jag kör därifrån. Går jag in på en restaurang sitter i regel samma människor kvar när jag går därifrån. Osunt tempo, säger du. Fel på alla andra, säger jag. Jag är bara lite före min tid. Vänta bara tills dagens multitaskande kids blir vuxna. Då jävlar blir det fart.

Äntligen 75 nya poletter på eMusic! Använde de första 17 av dem för en (ganska) ny och spretig samlingsskiva med afrikansk pop/funk/blues/jazz/roch/singer-songwriter. Africa Express är ett stort kollektiv/projekt som kan liknas lite vid en afrikansk motsvarighet till Buena Vista Social Club. Elvis Costello, Damon Albarn, Billy Bragg, Amadou & Mariam och Paul Weller är bara några av de 50-tal namnkunniga musiker som är med i projektet som går ut på att få den afrikanska musiken att nå ut till resten av världen.

Ladda hem från eMusic

Det som är fascinerande är hur min hjärna verkar ha haft en handlingsplan för hela det här projektet lagrat i sitt undermedvetna sedan länge. För när jag väl tog beslutet så var det som att hjärnan började arbeta av sig själv och det var bara att hänga på. Varje kväll har ytterligare några pusselbitar fallit på plats. Och varje morgon vaknar jag med nya idéer. Är förvånad hur jävla mycket som hunnit styras upp redan. Det blir kul det här.

Brooks Brothers rider på Mad Men-febern och har låtit kostymdesignern Jane Bryant (från tv-serien) ta fram en Brooks Brothers Mad Men Edition Suite

Till Brooks Brothers/Mad Men

Recensionerna har varit förvånansvärt ljumna. Kanske beror det på de orimliga förväntningarna inför det här skivsläppet. För er som inte känner till Monsters of Folk kan de närmast beskrivas som alt-countryns motsvarighet till Traveling Wilburys eller Crosby Stills Nash & Young. En supergrupp bestående av M. Ward (en av senare års mest hyllade singer-songwriter), Conor Oberst och Mike Mogis (från Bright Eyes) och Jim James från My Morning Jacket. Själv har jag ingen närmare relation till de här musikernas andra band. Ward har jag tvångsmatats med via en arbetskollega, men aldrig riktigt förstått storheten i. Bright Eyes lyssnade jag på under en kort period för många år sedan, men tappade bort dem i samma veva som jag slutade färga håret svart. My Morning Jacket tycker jag är direkt tråkiga.

Men den här skivan gillar jag mycket. Många anser att den inledande Dear God överglänser resten av skivan. Det håller jag inte alls med om. Den låter visserligen inte som något annat på plattan med sitt moderna popbeat, men det finns andra spår som jag återkommer till oftare. Som den Gram Parsons-aktiga och oerhört välskrivna The Right Place och den snyggt akustiskt drivna balladen Ahead of The Curve som känns lite så där skönt George Harrison-vemodig.

Hittade, en aning otippat, Göran Olssons dokumentär om soulsångaren Billy Paul i min lokala videobutik. Jazzsångaren som fick en dunderhit med Me and Mrs Jones och sedan skyllde valet av uppföljare, den något radikala singeln I am Black Enough For You?, för de uteblivna hitsen under resten av karriären. Olssons film är bra men jag tycker inte att han riktigt lyckas ta sig bakom artisten och fram till människan Billy Paul. Han framstår egentligen som en ganska tragisk figur som har svårt att släppa taget om det förflutna och som fortfarande identifierar sig med innehållet i sina över 40 år gamla hits, trots att alla texter skrevs av phillysoulens två hitmakare, Gamble and Huff, eller av andra artister. En sådan fantastisk sångare är värd en starkare självkänsla.

Den mest intressanta synpunkten i filmen levereras av Questlove, trummis i The Roots. Han anser att många av de bästa soulsångarna var de som kom från jazzen, medan de med en mer traditionell gospelbakgrund ofta riskerar att bli klichéer. När jag tänker efter håller jag helt med. Billy Paul, Joe Simon, Smokey Robinson och Curtis Mayfield är de soulsångare jag aldrig slutar lyssna på, medan det var åratal sedan jag orkade lyssna igenom en platta med en vilt shoutande Otis Redding eller James Brown.

Idag slog det mig plötsligt att jag glömt leta på ett ställe. I min egen skivsamling. Och där står den minsann, prydligt sorterad under M. Får nästan lite dåligt samvete. Känner hur hyllan besviket tittar ner på mig som en bortglömd gammal morfar på ett ålderdomshem: ”Vi som har haft sååå många stunder tillsammans”. Ja, kanske är det dags att ta farväl en gång för alla. En storartad begravning på Blocket eller nå’t.

Recensionerna av hypade San Fransisco-bandet Girls platta lät onekligen lovande där Brian Wilson, Ramones, Brill Building och Elvis Costello droppas som referenser. Men efter tre spår inser jag snabbt att det här mest handlar om småcharmig slyngelpop med ganska mediokra låtar. Med risk för att låta som en inskränkt studiomusiker, jag kan inte ens läsa noter, men jag ägnade tillräckligt mycket tid under mina tonår att ta ut stämmor och arrangemang ur Beach Boys-låtar (jag lyssnade till och med på sista plattan i Beach Boys-boxen) för att bli direkt provocerad när det här refereras till Brian Wilson eller låtskrivarhantverket från The Brill Building. För vad Wilson och Carole King gjorde var att få ganska okonventionella melodier, harmonier och låtstrukturer att låta som treackordslåtar. Och det är lång ifrån hur Girls musik låter. Därför är Ramones den enda relevanta referensen av de ovan nämnda.

Svt:s nyfiknaste musikjournalist Per Sinding-Larsen gillar naturligtvis vår musiktidning. Förra veckan uppmärksammade han Lira, med anledning av 15-årsjubileet, både på sin blogg och i ett tv-inslag. Tack för den uppmärksamheten! Ett äkta indiemagasin som Lira är ju inte riktigt van vid den publiciteten.

Läs inlägget

Äldre jazzmusikers skivkataloger är ofta enkla att följa fram till slutet av 60-talet då jazzen ganska snabbt blev mer och mer underground. De jazzmusiker som överlevde 60-talet och som fortsatte att ha aktiva karriärer de kommande decennierna (och som inte hette Davis, Shorter eller Hancock i efternamn) har ofta brokiga och svåröverskådliga skivkataloger. Men som jazznörd är det ofta här man hittar guldkornen.

Pharoah Sanders lättöverskådliga skivutgivningar sträcker sig fram till 1973 då det klassiska skivbolaget Impulse gick i graven. Därefter är det nästan ett nytt skivbolag för varje inspelning och jag gissar att de outgivna inspelningarn är lika många.

Africa från 1987 visar inte upp den mest innovativa sidan av Sanders musicerande, men samtidigt är hans feta tenorton som gjord för att leka runt i en post-bop-studsborg med fyra trygga hörn, här bestående av John Hicks (piano), Curtis Lundy (bas) och Idris Muhammed (trummor). En fin version av Naima är skivans höjdpunkt.

På den fina samlingsskivan Dengue Fever – sleepwalking through the Mekong (jag orkar inte berätta om bakgrunden till den här skivan, men det är lite som en kambodiansk motsvarighet till Buena Vista Social Club) är det särskilt en låt som jag återvänder till. Egentligen är den en bagatell. En anspråkslös ballad. Men med fin sång och ett skönt sound kan man komma långt. Låten heter Hummingbird (och har ingenting med den hurtiga 50-talsstandarden att göra). Ska jag försöka ge mig på en referensklatschig beskrivning av den så låter det lite som om Yoko Ono hade gett sig på att tolka en fransk sensuell schlagerballad.

Jag har aldrig varit något fanatiskt fan av Art Ensemble of Chicago. Jag tycker egentligen bara att 2-3 av deras skivor är obligatoriska i skivsamlingen. Däremot är deras påverkan på den moderna jazzen naturligtvis odiskutabel. Det gör dem lite till jazzens motsvarighet till Velvet Underground. Inget AEOC, förmodligen inget Vandermark 5.

En annan sak som är odiskutabel är att Lester Bowies var en av den moderna jazzens allra finaste trumpetare. Humor är en väldigt underskattad kvalitet hos en riktigt bra jazzmusiker. Och då menar jag inte att hans tolkning av The Great Pretender på något sätt skulle vara ironisk, utan hans spelstil i sig. Sentimental, komisk och genial på en och samma gång. Lite som Killinggänget, när de vill.

Vissa dagar rör sig framåt lika stötigt som en gammal handikapphiss.

Nu ska jag ta 10 minuters paus, dricka en kopp kaffe och lyssna på hela Alice Coltranes A Love Supreme

Min senaste nedladdning från eMusic. Norska trumpeterskan Gunhild Seim tillsammans med Time Jungle spelar en spröd och filmisk indiejazz, helt i Jazzografens smak. Morpho som släpptes nyligen är en skiva fylld av vackra melodier, kreativa arrangemang och fina kammarjazziga/balkaninspirerade teman.

Låt er inte luras av ”1986 ringde, de ville ha tillbaka sin grafiska profil”-skyltarna, för Café Italia vid kajen i Eriksberg är ett av Göteborgs allra bästa matkaffeer. Ta ett vanligt fetaost/skruvpasta-ställe och så tänker du dig motsatsen – då har du Cafe Italia. Glöm ihopklistrade pastasallader med skrumpna cocktailtomater, tänk istället vällagade pastagratänger med ädelost eller crabfish(!), fräscha sallader med parmaskinka, ljuvliga paninis och hjortronsyltdopade cheesecake. Minst ett besök i veckan har det blivit det senaste halvåret. Rekommenderas. Ta båten om du bor på fel sida av stan.

Chet måste ha varit en stor förebild för dem som skapade höstmodet 2009.

Har ägnat förmiddagen åt att ta fram en ny layout för en webshop som säljer kläder med inriktning mot fritid och ”kustliv”. Vi får se hur slutresultatet blir, men på skisstadiet ser det ut så här.

Norska trion In The Countrys tredje skiva är inget annat än ett litet mästerverk. Avskalad och på gränsen till grandios på en och samma gång. Keith Jarrett möter Radiohead. Oavsett om Mårten Qvenlid bara viskar fram ensamma pianotoner, eller om bandet hänger sig åt bombastisk symfonijazz, eller bara lutar sig bakåt och låter en simpel countrybasgång sätta sin prägel, så är all musik på Whiteout så oerhört vacker. Jag önskar att fler jazzband hade lika höga ambitioner och lika stora visioner som In The Country, då hade vi fått fler långlivade jazzplattor.

Ladda hem från eMusic

Snart 9 månader avverkade av 00-talets sista år och det verkar som att jag går mot mitt första cd-lösa år sedan 1991, året då jag köpte min första cd-spelare. Sedan dess har det blivit några tusen plastskivor med musik på. Många har förpassats till garderober och byrålådor (som det blir när 1 blir 2 och 2 blir 3 men kvadratmeterna inte ökar i samma takt) medan några hundratal fortfarande slåss om platsen i min överfulla skivhylla. Men nu är det faktiskt över ett år sedan jag inhandlade min senaste(sista?) cd-skiva -  Paul Simon Surprise, begagnat från Amazon (trist produktion) – och konstaterar samtidigt att jag nog aldrig har lyssnat på så mycket musik som i år.

Jag saknar alltså inte den fysiska skivan, däremot saknar jag skivaffärerna. Att lyssna på en fil på nätet eller sätta i en skiva i spelaren är ingen större skillnad, däremot kan en nättjänst aldrig nå upp till känslan av att stå vid en skivdisk och lyssna på farbröder som diskuterar huruvida John Coltrane hade sin storhetsperiod efter 1965 eller bara var introvert och olyssningsbar. Det är därför skivbutiker som Pet Sounds i Stockholm och Rough Trade fortfarande finns kvar, även om jag tror att också deras dagar är räknade.

Det jag funderar över är om det skulle gå att ta deras koncept ett steg vidare. En skivbutik utan skivor. Jag ser ett ställe framför mig med trådlös uppkoppling,  fullt av musiktidningar, poplitteratur, gott kaffe och sköna fåtöljer. Ett ställe dit du går för att få nya musiktips och träffa likasinnade. Vad de skulle tjäna pengar på? Tidningar, böcker, biljetter, kaffe, musikquiz, utställningar, medlemskvällar och små exklusiva spelningar – allt som en bra skivaffär redan erbjuder egentligen, bara att hyllorna med cd-skivor är utbytta mot väggar med skivtips och musikstationer där du kan fylla på din mp3-spelare. Sedan handlar det om att lära sig ta betalt för tjänster och events – istället för plastbitar.

Provade ett par nya glasögon idag på lunchen. Det ingår in min ambitiösa Jazzografen re-design hösten 2009. Nytt yttre – frid på insidan. Wasa Optik i Gbg har ett lite roligare utbud än kedjorna. Jag hade siktat in mig på ett par Moscot. Tyvärr såg jag inte så New York-intellektuellt cool ut som jag hoppats, mer som en snäll gammal tant. Jag insåg ganska snart att designbågar i de flesta fall ser bättre ut i stället än på nästippen. I alla fall på min nästipp. Antingen ser jag bara helt blåst och utklädd ut, eller ser jag ut som jag jobbar på NK Mode och bär bågar endast som accessoar. Jag vet inte vad som är värst. Det blir till att tänka över det här noga märker jag.

En ny layout från Jazzografen. Uppdrag: ta fram en ny webb för en sammanslagning av två förtag inom oljesaneringsbranschen. Kanske inte är det mest glamorösa projekt man kan tänka sig, men en rolig utmaning att få kunder som är vana att bläddra i en 100-sidig papperskatalog att gå över till att beställa direkt på webben.

Joe Morris, en egensinnig gitarrist, men också en tung basist. Här tillsammans med Petr Cancura (sax) och Luther Gray (trummor). Det här är jazz av typen 1-2-3 frijazz! En liten combo som förmedlar känslan av att kunna plocka upp sina instrument och lira skiten ur publiken på mindre än 1 minut och 20 sekunder. Dessutom är skivan förärad med ett härligt primitivt sound.

Ladda hem från eMusic

Det roliga är att båda artisterna är albumaktuella i dagarna. Bear Quartet släpper sin 15:e (!!!) platta 89 och Hope Sandoval, sångerska i Mazzy Star släpper en ny soloskiva Through The Devil Softly med sitt nya band The Warm Inventions. Kanske återkommer jag om dem.